Har precis läst boken Alef av författaren Paulo Coelho som även skrivit Alkemisten. Boken är jättebra och tänkvärd, man får ett annat perspektiv till livet. På baksidan av boken står det;
Ibland känner man behovet att förändra sig. Behovet att återskapa sig själv. Sätta upp nya mål. Experimentera, uppdaga. Tro på sina drömmar och erövra det okända. Ställa frågor och vara medveten. Känna sig levande.
Så att varje ögonblick kan bli en ny början.
Det finns dagar då vi undrar om vi är det vi vill vara och gör det vi vill göra.
Jag blev helt uppsluken av boken, jag tror det beror på att handlingen är en form av biografi. Ett stycke från en resa och andlig upptäckt. Jag har aldrig trott på andlighet eller tidigare liv, men känslan som beskrivs har jag upplevt. Det är fascinerande med människor som har en sådan stark tro och finner harmoni i detta, de är oftast lyckligare och upplever säkert mer än vi stelbenta inskränkta humanister. Fast jag gillar att kalla mig mer som en vetenskapskvinna med ett filosofiskt perspektiv.
Det finns flera bra tankar i boken,
En specifik tanke som jag fastnade för var, i buddistisk tro är inte tiggandet fult. Tiggare har ett behov av att få mat eller pengar, de som ger tiggarna mat eller pengar finner tillfredsställelse i att någon behöver deras hjälp och känner att de gör något bra. Båda får olika behov tillfredsställda och det är inget fult med det ena eller andra.
Rekomenderar att läsa boken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar